Sommarvila

Sommaren är inte lång, den är kort, sägs det. Vårt sätt att definiera sommarens längd styrs alltför mycket av hur skolorna håller sommarlov. I regel är det tio veckor. Men vill det sej väl är sommaren mycket längre, t.o.m. 16 veckor: från mitten av maj till mitten av september. De här sommarveckorna, oberoende av deras antal, är hektiska och laddade av för- väntningar och måsten. Vi vill så mycket, men hinner med så lite. Detta sker varje år på nytt. "Tidsoptimist" är ett vackert ord att beskriva det hela.

Sommarsemester finns till för vila och rekreation, och den tanken rimmar illa med den verklighet där måsten och för- väntningarna antastar en i ett hörn. Men: det finns åtminstone en liten tankeövning, som kan underlätta situationen. Vila är inte alla gånger lika med att man ingenting gör och bara blundar. Vila är annorlunda, vila är avbrott från det vardagliga, från det vanliga. Vilan har många olika former och uttryckssätt. Det kan vara hur vilsamt som helst att få hugga ved eller att röja på vinden. Att dra ris i skogen kan vara lika vilsamt som att ligga vid stranden och lyssna på någon sommarpratare i radion.

Vilan handlar inte om att sova. Den handlar om att få balans, att bli hel. Vi har till och med en speciell dag reserverad varje vecka för det här ändamålet: vilodagen. Och den kan också helgas på ett vilsamt sätt. Välkommen till kyrkan!

Kravfri, vilsam, balansbringande sommar!

Pentti Raunio, kyrkoherde

Ljusbehandling

 

Ljusbehandling är ett inspirerande ord. Inte i samband med då ingenting händer med bilen som är på service, men nog när det gäller oss människor som lever här uppe i Norden. Det händer någonting positivt och livsbejakande bara av att man utsätter sej för ljuset. Tanken blir klarare, stressen och irritationen släpper lite, vänligheten och välvilligheten tar några steg framåt. Vi vet att sådana stunder kommer, och när de är inne passar vi på och sätter allt annat åt sidan en stund. Vi lyfter ansiktet mot solen och låter solen och värmen göra sitt. Inom oss har vi en enorm färdighet att ta emot ljus och värme. Allt sker mer eller mindre automatiskt bara stunden är rätt.

Som bäst går vi mot ljuset, dagen blir längre trots att vintern ständigt gör sina krampaktiga försök att tvinga oss tillbaka in i puppan. Vi vet att vintern får ge sej och ljuset och värmen kommer att segra och de bjuder oss med på segerfesten. Det löftet, den kunskapen, ger krafter till den innevarande stunden. Utan det löftet puppar vi in oss för varandra och för oss själva.

Våren och påsken handlar om att puppan får öppna sej när stunden är rätt. Färdigheten finns där redan. Du ser väl det?! Pass på och njut.

 

Ljus vårvinter!

 

Pena

NÄR ÄR DET JUL?

Av någon anledning firar vi alla stora helger dagen innan: nyårsafton, påskafton, midsommarafton, allhelgona-afton, julafton. Det finns säkert många bidragande orsaker till det här mönstret, men själva mönstret är tydligt: festen bör vara i gång genast då själva dagen D börjar. Julen är såtillvida i sin egen klass, att julfesterna sprider sej mer än någonting annat. Några börjar redan i oktober, vissa firar först mot slutet av januari.

Firandets tidpunkt i almanackan har med ljuset att göra. Julen skall firas när ljuset behövs mest, när dagen är kortast och natten längst. Det är alltså jul när mörkret bryts.

Det kristna julfirandet vilar på Jesus-barnets födelse. ”Jag är världens ljus” sade han ju senare om sej själv. Det är alltså jul när man möts med julens barn. Tänk på herdarna eller österns visa män då de mötte honom. Då var det jul mitt i vardagen. Det här mötet kan inte mera definieras med hjälp av almanacka och datum. Julen i den bemärkelsen är friare och mera personlig än så. Men under jultiden är vi förhoppningsvis öppnare och mera lyhörda för detta möte där tiden och evigheten möts och vi – även kollektivt- får vara med.

När är det jul för dej? När är det jul för mej? Dessa tankar blir extra utmanande och  viktiga då hösten har hämtat med sej skräckbilder speciellt på barn som far illa under krig och terrordåd. När är det jul? Med vilken kraft övervinns mörkret och döden. Vad har barnet för budskap för oss/dem som kommer i kontakt med honom? Är det ljus som är hopkopplat med ett litet oskyldigt barn tillräckligt starkt för uppdraget?

Vad kan vi annat säga än: kom kära jul! Vi vill fira dej med detsamma.

Pentti Raunio, kyrkoherde

BEFRIANDE HÖST

 

 

De flesta av oss har en trång, negativ uppfattning om årstiden höst. Löven faller, dagen blir kort, gummistövlar och ylletröjan måste grävas fram, takrännorna tömmas och vinterdäcken bör ses över. Hösten innebär en ofrånkomlig förändring och en förvandling. Sommaren - den varma, löftesrika - är över, hösten tar kål på möjligheterna att hinna med allt man hade tänkt sej. Suck.

Men: hösten har också en annan sida. Den befriar. Du behöver inte mera vara solbränd och slank, kläderna döljer ju det mesta. Du behöver inte försöka få så mycket gjort, rutinerna tar den mesta tiden ändå. Du kan börja läsa den bok, som har väntat på nattduksbordet och bara väckt dåligt samvete som oläst men intressant under de ljusa kvällarna du försökte orka med ännu en grej till.

Hösten är befrielsens tid: en massa måsten försvinner i bakgrunden. I den här bemärkelsen är hösten minsann en viktig årstid även när det gäller att betrakta den som en del av Guds skapelse. Hösten befriar oss att vara mera oss själva: förväntningarna och måsten får rätta proportioner. Förlåtelsen och nåden får kött på benen.  Ibland misströstar jag att kyrkan upplevs - ofta obefogat och tendentiöst - som måstens och kravens förmedlare och institution. Sådana här fördomar lever ett synnerligen segt liv ännu i vår tid. Gudsbilden behöver höstens friska, syrerika dagar där befrielsen bär den som annars är tyngd av måsten. En sådan höstluft vill vi andas i vår församling.

 

Befriad höst!

Vårtecken

Sommaren har ett varningssystem om sin ankomst. Det kallas vårtecken. Vårtecken kan vara nästan vad som helst, allt som berättar om att den mörka vintern är förbi duger. Ingen skillnad om det enskilda tecknet i sej är någonting tråkigt och negativt. Det börjar med töväder och videkissor. De är ok, självklart. Det fortsätter med den obarmhärtiga vårsolen som blottar hur slarvigt man tvättade fönstren. Men det är också ok. Sedan får man börja följa med pollenrapporten: tänk om alen blommar redan!? Men det står man ut med också. ”Den första”-listan i det här sammanhanget är lång. Vitsippan, blåsippan, flugan, fjärilen, svalan, öppna bilen (utan tak), allt detta gör oss glada och förväntansfulla. Sommaren kommer och glädjen återvänder, steg för steg. Och vi har lättare att tacklas med motgångar och ”takatalvi” bara vi får dessa tecken.

Lite på samma sätt kan vi föreställa oss församlingen, kyrkan och tron. Tillräckligt mycket med kärlekens tecken så att väntan bär den som ser framemot sommaren.

Trevlig vår!

Pena

ATT ANDAS VÅR

Dagarna blir längre igen, tänk va’ skönt!! Visst är julen viktig, mitt i den mörkaste årstiden en varm fläkt och ett varmt ljus. Men kanske lika viktigt - utan att vi så mycket tänker på det- är att få börja följa med hur dagen blir längre igen. Det ger livsmod och glädje och framtidsiver.
Påsken i år är ganska tidig. Det hänger ihop med den fullmåne som följer vårdagsjämningen. Påsken firar vi nämligen alltid första söndagen efter den fullmåne som kommer efter vårdagsjämningen. Vid vårdagsjämningen är ju dagen lika lång som natten för att sedan bli längre och längre. Natten får väja undan.
Påskens kristna betydelse och budskap andas samma rytmik och framtidsiver och hopp som naturens förvandling. De hör ihop. Den längre och varmare dagen vinner över mörker och kyla och död. Nytt liv uppstår. Den tomma graven, en av den kristna påskens centralplatser, väcker många frågor och en djup förundran. Den kallar och utmanar oss till rannsakan och eftertanke. Samtidigt väcker den också ett hopp och ett löfte om att själv bli buren av samma skaparkraft som väcker allt liv, även det liv som släktes på långfredagen och som gömdes i graven och vaktades av soldater. Vi är förenade med det som Jesus var med om, han är förenad med det du och jag är med om.
Fastan är en tid för denna rannsakan och eftertanke. Påsken är en tid för glädje och fest.

Välkommen att först tänka efter och sedan fira i församlingens gemenskap!

Ljus vår!
Pena

God jul (om int’ vi ses)!

Det är mycket svårt att definiera från och med vilken dag vi kan önska varandra god jul. Affärerna och reklamvärlden börjar så tidigt, att det känns absurt. Men de har ju en lite annan vinklig på ”den goda julen” än vad vi individer och enskilda personer har. Hur är det med oss då? När är det passligt? Det finns knappast ett entydigt svar på detta. Mitt i allt hör vi bara oss själva säga ”god jul” och för att lämna det lite öppet med tidskorridoren skarvar vi med ”om int’ vi ses”. Det vill säga: vi vill önska varandra god jul så nära själva festen som möjligt, men om vi inte råkas mera innan julen är inne, så må det vara sagt här och nu. Det är viktigt att få tillönska detta. Det får inte bli ogjort. De som vi sedan på riktigt firar julen tillsammans med hör aldrig ”om int’ vi ses”-skarven. De får höra den kära, viktiga ”god jul”-hälsningen på julaftonen eller juldagen. Då är det ”på riktigt”. Och tänk hur fort ”god jul” förvandlas till ”god fortsättning”, där är det fråga om nästan bara timmar efter juldagen. Som om julen bara skulle vara några flyktiga timmar!!

Också församlingen tillönskar alla ”god jul”, uppriktigt och av hela hjärtat. Vårt infoblad och hemsidorna lyfter fram flera möjligheter att tillsammans fira och glädjas över den goda julen. Men församlingen är mycket, mycket mera än vad vi ordnar kring Frälsarens födelsefest i våra allmänna utrymmen. I varje hem, i varje förening, på alla anstalt, över allt där det hörs ”god jul” hörs samtidigt en varm och kärleksfull önskan om att det som sker i julnatten än en gång skulle få ingjuta i oss värme, kärlek, tolerans, respekt och god vilja. Att samlas kring detta (läs: krubban) gör oss till en församling.

Så: God Jul! (hoppas vi ses)

 

Pena

Höstens två riktningar

Sommaren saknar struktur. Den hämtar nästan för många förväntningar och måsten med sej, och ganska många av dem förutsätter fint väder. I sommar med det sällsynt osomriga vädret blev det extra svårt att nå de ädla målsättningar och uppsåt man hade. Sommaren är så förrädiskt kort.

Hösten är annorlunda. Den bjuder på en struktur som stödjer oss människor. Det regelbundna livet återvänder, rutiner ersätter den fria, ostrukturerade tillvaron (som nog i sej var behövligt och viktigt). Hösten har två riktningar: inåt och utåt. Inåt är lika med ett lov, ett rumsrent tillstånd att puppa in sej och stanna upp vid brasan och reflektera över livets gång. Du behöver inte vara solbränd, aktiv, energisk och leende. Du får bara vara. Kravlöst. Utåt är lika med arbete, hobbyer och dylikt som nog kallar oss ut ur puppan, men på ett strukturerat sätt.

I den här belysningen är hösten (snarare än sommarn) kyrkans årstid. Gudstjänsten och annat andaktsliv söker sej först inåt. In i ens egen själ och ande. I egen takt, utan krav eller måsten. Riktningen utåt föds av den inre ro och glädje, som gror och lever då man inte måste nånting men får och kan en hel del.

Det här är ett sätt att se på hösten. Välkommen med att njuta av den även i församlingen!

Pena